dem åter. Slutligen sade han till sig sjelf: — Jag vill gå direkte till Lerbäck och taga Ingeborg med mig hem; jag vill följa min pligt såsom äran, icke mitt hjerta bjuder. Vi skola sälja Mindstrup, och när det har skett draga vi bort från denna trakt, hon och jag. Det måste väl någonstädes finnas en vrå der vi kunna lefva, utan att man bemärker oss, der vi kunna dö, utan att man hånar den fattige och afsigkomne ädlingen. Vid dessa ord rigtade han sin blick upp mot himlen, liksom förebrådde han Gud, att den hjelp uteblef, hvarpå han så länge hade hoppats och väntat. Men det gifves en hjelp ofvanifrån, ett mål och en lön för hvarje ärlig och ärofull strid. Den dag skulle inträffa då Marquard kom till detta erkännande. I närheten af Lerbeck förrådde allt den rike egaren. Vägarne voro hållna i godt stånd, byggnaderna vackra och smakfulla. Det hade blifvit afton innan Marquard ankom dit. På yttre gården vattnades hästanne, och tjenarne skyndade fram och åter. I närmsta granskapet af sjelfva hufvudbyggnaden herrskade deremot en djup stillhet. Marquard skred obemärkt öfver gården. Nere vid stora trappan blef han stående, för att samla all sin kraft. — Deruppe var allt tyst. Då trängde plötsligt ljudet af ett