detta sista nederlag som det största. — Uvad grubblar ni då på? frågade slutligen bonden, tviflar ni på det som jag sade? — Nej, min vän! genmälde Marquard med det lugn och den värdighet, som han äfven i sina lidanden visste att bevara, jag tviflar ej. Hvad du sade är sanningsenligt; blott i en punkt har du misstagit dig. Adelsmannen, om hvilken du talar, var icke i okunnighet om sin frus besök hos deras dotter. Han visste och tillät det, annars skulle ett sådant handlingssätt varit oförenligt med bådas ära. — Ja det kan nog hända, svarade bonden, hvarifrån vet ni för öfrigt så noga besked, käre herre? — Emedan jag är fadren, om hvilken du nyss talade, — Ni? — Ja, jag heter Marquard Trane. Men håll nu, jag vill stiga af. Min väg leder öfver denna gångstig. Tag detta till lön för din tjenstaktighet. Vagnen höll; Marquard steg af och lemnade landsvägen. Den öfverraskade bonden stirrade efter honom, tills den gamles gestalt var försvunnen bakom buskarne, som inhägnade vägen. 6. Djupt bedröfvad och försänkt i grubblerier vandrade Marquard vidare. Han fattade tusende beslut och förkastade