instrument ned till honom och en älsklig stämma sjöng en af de vemodiga och rörande folksänger, som äro inhemska i Jutland. Marquard böjde sig framåt och lyssnade; det var samma mjuka och friska stämma, som fordom så mycket förtjust honom. Ninnet af de sällaste ögonblicken i hans lif, som vaggade sig på dessa toner, en verld så helt olik den, hvari han nu lefde, yuglingens rika verld full af aningar, förhoppningar och lyckliga drömmar — allt detta trängde sig på honom. Sången försonade honom med sitt öde. Han tänkte på förgångna dagar, då dessa toner bott inom hans eget bröst, på en tid full af frid och lycka; han drömde om sin familjs glaus, om fester, om strid och ära. Och utan att vara medveten derom, hade han steg för steg närmat sig dörren. Denna öppnades, i det en tjenare trädde ut; ett ljushaf strömmade emot honom, och innan han rätt hann besinna sig, stod Marquard midt i salen. Sången förstummades, Anna och fru Ingeborg reste sig i högsta förvåning från sina platser. En högväxt man i krigardrägt kom Marquard till mötes, en annan äldre förblef stående bredvid fru Ingeborg. Det var general Schack, hvilken nyligen som guvernör af Köpenhamu hade tagit ärofull del i hufvudstadens försvar. — Hvem är denne oväntade gäst?