ra månde, från kungen till tiggaren, från öfwerstepresten till den sämste predilanten, fom wågar säga sanningen öppet? Nej! ingen! och den, fom detta gör, blir ge nast förklarad för galen och, i det heta taget, är den det. Red. af Förposten beledsagar denna upp: sats med nedanstående wackra ord: Churn förf. till ofwanstående uppsats ide torde ha få alldeles orätt i fina på: ståenden, funna wi dock ej ge honom rätt i hans dystra werldsåskådning, hwari lög: nen framstår såsom den enda grunden för jordelifwets broliga sträfwan. Den ut: gör blott en fiende till sanningen, hwilten lyckligtwis finnes till här på jorden, likawäl fom lögnen. Jnom hwarje menftligt bröst rör sig en längtan att hylla sanningen, hwarförutan medwetandet är sjutt och själen lider. Ett begånget fel: steg, fom uppriltigt befännes, blir ju of: tast med mildrande känslor bedömdt; brottslingen har talat sanningen och funnit sitt sinne lättadt; menniskowännen har gladt fig deröfwer od) genom denna glädje wifat fig wärdera sanningen. Tom är odfå hwarje jordisk lyda, hwilken minnes genom lögnen; sjelfförakt skall förr eller senare följa i dess spår och sanningen blir omsider den enda tillflykt, fom står att ernå för hjertats ro. Tywärr inträffar dock mycket, här nere i dunkelhetens land, som gör att man har mer än swårt att beswara frågan: hwad är sanning?