Oenna fraga besjwaras af en insändare i Förposten på följande sorgliga sätt: vDenna fråga har jag många gånger uppställt för mig och, ehuru jag af reti gionslärare alltjemt hört predikas att men: niffon skall wara fann och hålla fig till sanningen — ty Gud är sjelfwa fanninz gen —, har jag sjelf intill denna dag funs nit hela det menskliga lifwet bestå af lögn, och att det endast är lögnen som regerar werlden. Huru skulle wäl samhället funs na existera utan lögnen, huru långt kom mer mennislan utan den, och furu måns ga steg slulle funna tagas utan lögn? Ja! om mi manffa of noga, få, att börja med, ljuga wi för oss sjelfwa; wi inbilla oss att wi tro det wi ej tro; wi säga måns gen gång helt annat än wi mena och gör ra det wi ej wilja att något menskligt öga skulle få fe eller något öra höra; och faftän mi sjelfwa weta hwad mi länna inom oss, tro wi oss sjelfwa bättre än mi äro och af rädsla blott, att mår nästa möj ligtwis skulle funna få en aning om wåra inre känslor, skygga wi tillbaka för att låta någon af wåra handlingar komma i dagen, ljuga wi för oss sjelfwa och tro of; bättre än mi äro. Wi döma lätt mår nästa för felsteg, fom wi fjeljwa begå, men erkänna dem ide hos of. Skulle wi säga sanningen om allt ting, från den minsta fmåfotk till den ftörfta, till hwem mi möta, föga om en hand: ling, en mening eller hwad det wara må, det wi werkligen mena, hwem skulle då wilja höra oss? Nej! ingen! Wi bejaka det wi borde säga nej till, och gilla det wi borde bestrida, wi buga oss för dem wi i wårt inre missakta och underkasta oss öfwermakten, den wi, om wi blott kunde, gerna skulle trampa under wåra fötter; wi tiga, då wi borde tala, och säga det wårt inre ogillar. Makten är den Herr skare wi lyda och denna wår lydnad ine nebär den kraftigaste anledning, att åter: hålla of från att föga sanningen och hands la derefter. Huru ffulle wi sjelfwa mottaga fans ningen? Huru många inbilla fig wäl funna höra ten? Wi tro att allt hwad wi göra eller föga är rätt, od) tåla ide ott höra en tillrättawisning af andra. Ar det någon fom står öfwer oss antingen i intelleltuelt, sysiskt eller pekuniärt hänseende oc) derutinnan eger makten öfmer of, tiga wi och twingas att tåla allt, om mi än derigenom förgås; men är det någon fom står under oss i ofwannämnda hänscende eller, med andra ord, då wår styrfa råder: tåla mi då att höra fonninz nen? Nej! wisst ide! Wi kämpa alla för mår egen vättwifa fat, som, om wi nos ga skulle granska den, är en lögn för oss sielfwa. Tag bort lögnen, få faller på jamma gång bort det politiffa och sociala samhällslifwet, hwilket antages såsom grundprincip. Ni tager bort artigheten, a sjelfwa trefnaden; ty om sanningen rår der enwäldig i umgänget, blir trefnaden cke mer möjlig. Tänk om rena sanningen skulle frame träde; om alla slöjor fölle fom skyla den! owillen förwirring, hwillet kaos skulle fe då uppå, mannen mot hustrun, för: åldrarna mot barnen, brudgummen mot bruden, husbonden mot tjenaren, tomuns gen mot Zin Vm, od) undersåten, och oms wändt! Säg, hwad skulle wäl slutet häraf bliswa! for djup förtwiflan; ty fjelfva de få högt prisade och wärderade fas miljeförhällandena skulle uppröra of fjelfwa de äkta älstande makarne, slumrande wid hwarandras sida, skulle fatta sv sör hwarandra. Det är ide utan grund, om sanningen försärar of, hwar och en vore sätert den förste att, wid åsynen af yen nakna sanningen, önsta henne ned änkt i djupets mörfer. Man fan ide fordra sanningen i ett och förkasta henne i ett annat. Wi mår te wara fonfeqventa, moralen måste mwaca abfolut. Lögnen är då nödwändig, nvem tan förneka det? Utan den lunde ngen samjnndsordning beståä. Den är jufwudelementet i nöjet, hufwuddriffjedern lärlelen. Hwem kan tänka sig denna ttan lögn, som är den lifligaste af wåra oassioner? Tag bort lögnen, och hwad itr då diplomatien, fom upphöjt lögnen ill heder och wärdighet af talang. Utan en skall samhällskroppen genast upp: