Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1869, sida 3

le mången gång till honom, högmod går för fall, eller skomakare bäf vid din låst, som det heter i det gamla ordspråket; men Michel gick sin egen väg. Isan har likväl hållit sig uppe, det måste man tillstå, ehuru han egentligen ej så mycket för sin egen skull eträfvado framåt, som fastmer den förnäma jungfrun till behag, som han gift sig med. Derom måste ni väl ha hört då ni bor här i trakten? — Nej! svarade Marquard. — Det förvånar mig! Jo. ser ni, Michel förde henne bort från sina föråldrar och lät viga sig vid henne i kyrkan i Vandböl; hans fars bror är prest der och han har vigt dem. Sedan den dagen ha de lefvat i fröjd och härlighet; han bär henne på händerna. Hans far lit ombvgga och nyinreda Lerbäckshof för dem så dyrbart och präktigt, att den rikaste adelsfru i hela landet ej kan ha det bättre. — Och de lefva lyckligt? vägade Marquard att fråga. De hafva ju penningar nog och för hans fru är bonom ingenting för godt. Då fienden kom i landet, drog Michel i kriget; min halfbror, som tjenade på gården, berättade, att frun gråt öfvermåttan och bad sin man att blifva hemma, men Michel visste väl hvad han gjorde, han drog ut. Ilan var alltid i rörelse derute bittida och sent, slog och stack, som om han aldrig