Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1869, sida 2

sakat så mycket, detta sista vilja vi behålla. Marquard var så logisk i sina slutxatser, så fast förtröstando i sin förhoppning, att också Ingeborg icke kunde finna någon inrandning. Nästa morgon begaf han sig på vä gen, med räntepenningarne i fickan. Det var i sista dagarne af November Ungefåär fjorton dagar förut hade ziningen vid Nyborg utkämpats och Jarl Gustaf begifvit sig till Göteborg. emd var kriget visserligen slutadt, men öfverallt mötte ännu Marduards blick dess sorgliga spar. På eftermiddagen uppnådde han Ilorsons. På gatorna hvimlade det af soldater. Bland dem såg man borgaren med blekt bekymmerfullt ansigte skyggt och ängsligt röra sig fram och åter Många hus voro öfvergifna af sina egare. Handeln hade länge legat i dvala; blott marketentrne gladde sig ät riklig förtjenst. Framför guldsmedens hus var en stor trängsel. Öfver dörren var en stång anbragt, som till skylt bar ölkanna och bägare, Den bästa guldsmeden i staden, såsom mannen sjelf kallade sig, hade förändrat sitt handtverk och blifvit skänkvärd. Fönstren stodo öppna. Skämt, sång och vildt larm Ijöd från stugan ut på gatan. Angestfullt sökte Marquard bana sig