Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1869, sida 2

hvilket hon drog årlig ränta. IIaru ringa uv också denva summa var, så lemnade den likväl Marquard 1 hans Oo yckliga läve en väsentlig hjelp, och hade hittills användts till att betäcka räntorna för ett lån, som han fött at en krämare i närheten al Veile. Vid krigets utbrott hade krämaren flytt med sin familj. Straxt derpå kom den vanliga betalningsterminen. Åarquard hade penningarne liggande, men krämaren infann sig ej. Ingen kunde gifva upplysning om hans vistelseort. Följande året pick det likaså. Dessa penningar beslöt ban nu använda till inlösande af sin bägare. — Jag måste göra det, Ingeborg, sade han en dag. Jag måste hafva bögaren åter. Ceuom srsiljvingen begick jag ett rof mot min familj; den är ett äreminne, som blef nig anfortrodt — Åfven jag ville mycket ogerna undvara bägaren, yttrade Ingeborg. — Vi skola återfå den, svarade den gamle ädlingen med strålande blick. Var utan fruktan min älskade! Jag går till Horsens, och denna gång skall vägen blifva mig lättare. Guldsmeden kan ännu icke hafva sålt den, ty i denna svära tid hafva nog ingen köpare aumält sig. Vi ha förlorat så mycket, vi båda, fortfor han och lade smekande sin hand på hennes hufvud, för