wanrtt i Bremen lemnat en skildrina af fin äfwentyrliga förd under trettiofyra dagar på Oceanen, hwilken skildrina är af så fängslande beskaffenhet, att wi tro oss göra wåra läsare et: nöje genom att meddela densamma. Den lyder fom följer: 7 eller 8 slego lågorna ut ur detsamma. Först föll try. och derpå stormasten, hwarefter skeppet fom för-demwind. Der: igenom aflägsnade det fia mer oc) mer från oss. I annat fall ffulle de andra båtarne hafwa warit närmare ffeppet och ej få snart kommit oss ur sigte. Un: aefär kl. 1 e. m. störtare fockmasten öf: wer bord, od) fl. 4 e. m. sågo wi ens dast de sista wrakstyckena och röken i det aflägsna fjerran. Wi sökte efter de ans bra båtarne ända till aftonen; men då detta, utan någon hwilopunkt för ögat, fluttiaen war onyttigt beslöt jag att bålla rått untan winden och styra upp NNO., för att möjligen föka uppnå Keeling öarne. Det war dock för swår sjö att hålla denna kurs med en tjupt lastad båt, som börjare taga in watten. Wi wände derför ånyo förstäfwen mot min: den och omslöto båten rundtom med segelduk, formande liksom ett jqwättbord af en half fot i höjd. Det hjelpte nås got, fastän allt, som war i båten, ännu fortfarande nedwättes. En man måste ständigt ösa matten. Sålunda fortgick det be första 12 da: garne, under hwilka wi woro wåta in på bara kroppen. Wi fördelare of i 2 wakter med 2 man i hwarje; en man wid rodret och en på uttik. Till min wägledning hade jan, för att göra beräkningar, ingenting annat än oltanten och wår nautiska skolatlas i bås ten. Alla andra hjelpmedel saknade jan. Huru jag kunde hjelpa mia dermed och noga uträfna latituden, och att jag på 3 ar. S. lat. entaft war 2 grader oftz ligare i longitud, skall jag muntligen omtala för dig, om wi lyckligen återse hwarandra. Unter styf passad styrde Klockan mar 6 på morgonen, då mår båt lemnade skeppet, och redan emot kl. wi alltså stänrint NNO. Reran på 13 ar. S. lat. förlorare wi pacsaden. Ef. ter 12 dagars förlopp passerade wi la: tituden af Keeling.öarne, men sågo in genting af dem, hwaröfwer jua dod ide förargade mig, ty jag hade altid fatt mitt förnämsta hopp till att träffa når act af te fartya, fom, kommande från Straat-Sunda, styrde kurs åt WSW. Alla de från Kina, Japan, Singapore, Batavia o. s. w. kommande fartyg — och dessa äro ibland ganska många — taga denna wåg, få att jag trodde förr eller sednare, att jag skulle mid ffärantet af deras kurslinie paträffa ett far. tyg. — Alltså ät norr! Den ena dagen förflöt efter ben an: dra, och wi sågo ingenting. Dertill has de wår proviant, fom endast bestod af skeppsbröd, mycket sammansmält, och wattnet räckte endast, trots oafbrutna knappa ransoner, för några dagar till. Det war på den fjortonde dagen, och wåra twå säckar bröd woro nu nästan förtärda. Brödet war af det myckna öfwerspolande saltwattnet totalt förverfwatt, men detta oaktadt smakarde vet of förträffligt Dock återstod för of ännu ett litet wattentätt fat med kajutskorpor, fom också öppnades efter den fjortonde dagens förlopp och hwaraf wi ännu has de att lefwa under tjugo dagar. Den gode Guden war dot alltid med of. Af men war wattenförrådet twå gånger nä ra slut — men då fingo wi altid regn. Sålunda förgick den ena dagen efter ten andra, utan att mi sågo ren ringar ste skymt af något fartya, oaktadt wi rag och natt höllo skarp utkik. Jaa bes flöt nu att sätta kursen ND. åt Suma tra. Då wi ej mera bade någon pass sad, utan endast swaa bris och ibland stibt, få måste wår båt, fom förut ens dast war förserd med en klyfware och ett råsegel, hafwa mera segel. Wi fammanflickade derför ett gaffeltoppsegel och en trifware af byxor, sljortor o. s. w., som, i synnerhet det förstnämnda, gjorde sin skyldighet bra. Om det nattetid war stillt, måste wi, oaktadt wåra medtagna