Norrländska Korrespondenten – 30 april 1869, sida 3

vara den enda, i detta sorgliga hus, som det är tillåtet, Anna kufvade med möda sin rörelse. Hon utsträckte fruktande sin hand mot ; Marquard. Ingeborgs tårar frambröto: hon höll sina händer hopknäppta och såg bort till honom med en bedjande blick, men hon sade intet. Också i Marquarda drag röjdes en kamp. Han reste sig, fattade den utsträckta handen och sade: — Bordet är dukadt, ärade fru! Behagar ni dela vår torftiga måltid med oss? Med dessa ord förde han Anna till hedersplatsen, en gammal stol med högt ryggstöd, som stod nästintill kaminen, Anna tog plats; i det hon satte sig kastade han en blick på ett dystert, för henne välbekant porträtt af en gammal riddare i full rustning, som var upphängdt framför henne öfver kaminen. — Det är bilden af vår stamfader, som ni der betraktar, yttrade Marquard, han var en af de många, som bragte glans och ära öfver Marquard Tranes familj. Yttrandet innehöll en bitter och sårande antydning, utan att detta hade legat i Marquards afsigt; han insåg detta och tillade derföre hastigt och med ett vänligt leende: — Men tyvärr är forntida glans det enda, som blifvit oss öfrigt. Som ni sjelf kan se af dessa torftiga rätter,