Norrländska Korrespondenten – 30 april 1869, sida 3

hade byggt; hennes täårfyllda ögon sökte bedjande och forskande efter en vänlig mine i de närvarandes ansigte, och mötte blott köld eller en tvungen och tyst återhållsamhet. Erland stod vid fönstret och betraktade sin vackra systers drägt; det var längesedan man på Mindstrup hade haft en så täck syn. Plötsligt tog denna pinsamma stämning ett slut. Dörren öppnades och den gamla tjenarinnan inträdde. Då hon igenkände Anna, gjorde hon ett utrop, slog händerna tillsammans och störtade fram till henne. — Ack, Herre Gud! utropade hon. År det ni, vår lilla kära fröken! Hon tryckte Anna till sitt bröst och fortfor, under det tårarne flöto ned utför hennes bruna kinder: Ack, huru ofta hafva vi inte längtat efter eder hela denna långa tid, jag och den nådiga frun; men jag sade ju alltid, att vår Herre skulle vara så nådig att föra er tillbaka till oss. — Låt det nu vara nog kära Dorothea, sade Marquard, hennes tal är här icke på sin plats. Hon faller damen besvärlig. — Besvärlig? upprepade Dorothea med ett gammalt tjenstehjons dristighet, ack, nådig herre! ni menar icke så. Jag har ju kännt henue från den dag bon blef född; vid mitt bröst har hon vuxit upp — unna mig derföre den glädjen till och med om jag skulle