Norrländska Korrespondenten – 30 april 1869, sida 3

nådig fru, hafva vi just icke mycket skäl att berömma oss af det ännu äterstående. Utan tvifvel var afven middagsbordet det ögonskenligaste bevis på Marquards armod. Rätterna bestodo af grönsaker och saltad fisk. Möblerna i rummet voro ännu desamma, som förr stått här. Marquard bar ännu samma luggslitna sammetsrock, fru Ingeborg ännu oförändrad samma egenhändigt förfärdigade klädning, som när Anna lemnade Mindstrup. En slående kontrast till detta armod bildade en stor ciselerad, gyllene bägare, som stod framför Marquard. Den var en skänk, som påminde om en af de förra konungarnes besök på Mindstrup, en arfvedel, som hörde till ett af husets dyrbaraste minnen och, så till sägandes, det enda föremål af värde, från hvilket man hittills icke kunnat skilja sig, huru stora frestelserna dertill än hade varit. Straxt efter måltiden kom Erland in med en bukett af friska törnrosor, som han till hälften blygt och obemärkt sökte räcka till Anna. Marquard märkte huru ett af dessa försök misslyckades och sade: — Men, min käre son, brukar man på det sättet öfverlemna blommorna åt en dame? (Forts.)