Marquard satte hastigt trädgärdsredskapet afsides och gick upp på sin kammare. Straxt derefter visade han sig åter i en ljusbrun sammetsrock, hvars mångåriga begagnande de hvita ränderna i sömmarne förrådde. På hufvudet hade han en gammal grå filthatt och vid sidan en lång statvärja med blankputsadt handtag och stälklinga. Så utstyrd gick han öfver gården och ställde sig i den öppna portgången. Fru Ingeborg och den gamla tjenstepigan visade nyfiket sina hnfvuden i fönstret. Då Marquard kom till porten, såg han på några stegs afstånd en dame; hon stod med frånvändt ansigte och talade med en tjenare, som följt henne, och nu i aktningsfull och uppmärksam ställning afvaktade hennes befallningar. — Du kan gå, sade hon, och efter en timma återkomma. Tjenaren bugade sig och gick. Damen vände sig till Marquard. Vid den första blick, som denne riktade på henne, bleknade han och trädde ett steg tillbaka. Den främmande närmade sig, hon sträckte halft knäböjande sina armar emot honom och ropade med ödmjuk och bedjande stämma: — Min far! Marquard fattade hennes utsträckta hand och reste henne upp; hans ögon