Norrländska Korrespondenten – 30 april 1869, sida 2

— Vi måste låta sätta det åter i stånd, svarade Ingeborg. — Ack ja, min älskade! Men kostuaderna. — Jag har visst af min mjölkkassa sammansparat den summa, som det kan kosta. Marquard studsade; det var kanske tionde gången fru Ingeborg talade om sina mjölkpenningar, en fond som tycktes vara outtömlig. Han begrep ej orsaken, var dessutom så försjunken i sig sjelf, att han ej vidare forskade. Taket blef iståndsatt och fru Ingeborg bestred kostnaderna. Tvenne år voro förflutna. Under denna tid ankommo bref i mängd till Mindstrup, ödmjuka och bönfallande bref, hvari Anna anropade sina föräldrar om nåd, om förlåtelse för sin lycka och tillåtelse att få återse dem. Fru Iogeborg öfverlemnade stillatigande brefven åt Marquard. De första besvarade han ej, de senare skickade han obrutna tillbaka. Den olyckliga flickan tycktes vara bannlyst ur fadrens hjerta, likasom hon länge hade varit det ur hans och hans hustrus samtal. Fru Ingeborg bemärkte, som det tycktes, ej denna fadrens oförsonlighet. En dag kom Erland springande till Marquard i trädgården. Den gamle ädlingen låg på knä och rensade en blomstersäng. Sedan han nödgats af