Norrländska Korrespondenten – 30 april 1869, sida 2

men hon lefver ej mer. Ingen må våga att efter denna stund nämna hennes namn inom dessa murar. Kommen, låtom oss gå till hvila! Hvarföre skola vi sörja öfver de döda! Marquard reste sig upp och gick ut; hvarje drag i hans ansigte vittnade om den häftigaste själskamp; men han lemnade rummet långsamt och värdigt, för att vara ensam med sin förtviflan. 3. Efter denna afton blef Annas namn blott sällan nämndt på Mindstrup, i fadrens närvaro aldrig. Marquard och Ingeborg saknade henne öfverallt, om dagen vid spinnrocken, i skymningen framför kaminen, i glädjen som i smärtan; men de tego. Den gamle ädlingens hår hade blifvit alldeles hvitt sedan den der aftonen, och hans sinnesstämning ännu mera tryckt och sluten än förut. På Ingeborg deremot verkade längtan efter Anna mindre synbart. Den sorg, som först efier dottrens flykt intagit henne, visade ej samma följder som hos Marquard; det var som om en hemlig förhoppning lefde hos henne, eller som en förborgad lycka upprätthölle henne under ödets förnyade slag. En morgon sade Marquard till henne: — Stormen har: nyligen bortryckt en stor del af taktäckningen; det regnar genom taket i värt boningsrum.