Norrländska Korrespondenten – 30 april 1869, sida 2

talar om förbannelse, sade han efter en stund, ack nej, vi vilja ej förbanna henne, Ingeborg! Framtiden är det förbehället. Hon har vanärat, hon har hemligen öfvergifvit oss. Aldrig mer får jag höra hennes sånger. Denna sista tanke beröfvade honom helt och hållet hans sjelfherrskning; den enda lycka som återstätt honom var nu borta. Han lutade sig mot bordet och grät högt. Ingen vågade störa honom i hans smärta. Månans strålar föllo in i salen och belyste dessa tre nedböjda och bleka gestalter. Fru Ingeborg lutade sig öfver Marquard och lade sin hand på hans hufvud. Han fattade och kysste den. — I sju och trettio år, hviskade han sakta och bäfvande, har du och jag, min hustru, bevarat vår heder för att öfverlemna densamma åt våra barn så ren och tadelfri som vi mottogo den. Hon har tillintetgjort vårt verk; man skall le när vårt namn nämnes; man skall gyckla när man möter oss på vägen. Marquard Trane, som hvarken nöd eller brist kunde böja — och jag tror vi hafva mycket lidit — dock, fortfor han med en plötslig tankevexling, reste sitt hufvud, och hans röst antog ett obeskrifligt uttryck af ädelhet och höghet, hvad skall man väl till slut kunna säga om denne Marquard? Uan hade en ovärdig dotter,