Guldbägaren. Berättelse af Carit Etlar. (öfversättning.) (Forts. från n:o 32.) — Hon älskar honom! svarade Erland i en vördnadsfull och urskuldrande ton. — Du misstager dig, det är omöjligt. — Hon älskar honom, återtog sonen bestämdt, som jag älskade prestens dotter. — O nej, icke så, min son; ty du uppoffrade din kärlek för din pligt och din ära. Aldrig kan du förlikna dig vid henne. — Nej, min far, svarade Erland bittert, jag förliknar mig också icke vid henne; blott en mans hjerta uthärdar en sådan smärta; min arma syster skulle hafva dukat under derför; hon visste det och uppoffrade derföre sin pligt för sin lycka. Gud i himlen allena vet, hvem af oss båda har valt det rätta. Marquard kastade en förvånad blick på Erland; han var icke vand vid detta bestämda, nästan förebrående språk. Men då han läste den djupa smärtan i sonens bleka ansigte, tillbakahöll han det bestrastande svar, som sväfvade på hans läppar. l Han tog brefvet, som Ingeborg lagt på bordet, och läste det på nytt. Hon