jordbrulet bedrifwes i öswerensstämmelse med den Liebigsla läran om skyldigheten, att återgifwa jorden hwad som derifrån borttages genom skördarne. Det är in tressant att förnimma resultatet af en längre tids arbete i denna riltning. Olydligtwis hafwa wi en alltför fort erfaren: het att åberopa; men början gifwer be stämdt wid handen att utgången skall blifwa densamma i wårt land, som i Frankrike, isynnerhet som en starl utfordring åt kreaturen och deras gödning, i stället för det wanliga swältsystemet, här wanligtwis fon med fördel bedrifwas, utan att berälna gödselwinsten, hwillen dock måste tagas i betraltande, om men Mill lära känna werlliga förhållandet. — Wi måste blott betlaga, att de flesta försöl i denna riktning afbrytas innan något re sultat kunnat ernås och innan försökets anställare wunnit nödig skicklighet och erfarenhet. Något resultat i stort lärer icke tunna winnas förr än de mindre jords binkarne inse nödwändigheten att beträda en annan bana, än den hittills följda, och wunnit nödiga knnskaper och erfarens het dertill. Första stegen måste tagas med största försigtighet; men wi äro öf: wertygade, att banar, en gång beträdd, stall snabbt fullföljas och leda till ett önstadt mål. För de mindre jordbrukarne har ofta framhållits nödmwändigheten af att ordna bymejerier. Wi tro att ingen gren af ladugårdsffötfeln ligger närmare än juft gödning af freatur. Dessa funna gödas lila fördelaktigt i den minsta som i den största skala och lämpa sig efter alla förhällanden. Endast genom en lyckad ladngårdsskötsel är det under wanliga förhållanden möjr ligt att med winst sköta ett jordbruk i öfwerensstämmelse med Liebigs lära, och utan att följa denna lära torde hwarje arbete, hwarje ansträngning endast bidrar ga till att påskynda den oundwikliga un dergången. Jordbrukarnes oundgängliga pligt blifwe derföre att i första rummet upphjelpa sin ladugårdsskötsel, lägga sig flitig winn derom, att kreaturen wäl utfodras och bringas till godt hull — en kraftig ut: fodring måste lemna en lraftig gödsel —; att sedan noga taga mwara på och åter gifwa åt jorden alla behöfliga närings ämnen, för underhållande och uppbringans de af hennes prodnktionsförmåga; att med ett ord nedlägga i jorden ett kapital, fom kan gifwa åt odlaren full ersättning för arbete och omtanka samt räntan på egendomswärdet oc då först skall jordbrufar rens ställning werkligen förbättras. (S. H. T.) Bacchi tjensteandar. Olet. Mor min kallar fig Malt och far min Hnmle. od) jag klunkas ofta ur stora seidlar. De mig troget dyrka, få till belöning i wäldiga magar. l Bränwinet. Det är jag, fom kallas 7den swenska nektarn. Gansta g0odt jag werkar fom illa supen; men med ftångiern hamrar jag krogens föners blytunga skallar. : Likörerna. Till formatet äro wi ide stora: toddyn är en jätte — likörn en pyssling. Men, fast jmå wi synas, äro wi likwäl naggande goda. Rehnska Winet och Moseln. När man sörjer, passar det bra att drida jura miner. Ergo: när någon stoppas ner i jorden, drider man, fur i synen, RHenfft Win och Mosel. Konjaken. Utan mig fanns ingen malle i toddyn: det är jag, font utgör dess anervus rerum.s Magen ffönt jag wärmer, oc) nätt jag brukar plankstryka näsan. Punschen. Det är jag, fom lifwar de dufna sinnen! ... det är jag, som lägger känsla i fången! ... det är jag, som eger den mest berömda blyhattefabriten! Champagnen. Till hwarenda feftffål fordras ju champis: derför är jag högfta hönset i torgen. l Den mig träget dyrkar, fattas af fromhet: knäna han böjer. Portern. Det är jag, som sätter corpus i ordning, fen man flitigt offrat på Bacchi altare, ty jag stärker mogen och slingrar hjernans hamrande siwnalar.