att tro på åkerjordes outtömlighet: säkert bygga de på tillförligheten af Ia Fonz taines ord: Jorden är det mest ofmit: liga af wår egendom! Liebig har för öfrigt sjelf beträftat denna nisla sjukdom, fom undergräfwer de euros peiska follens wälstånd, möter ett hinder, hwars wigt ej får miffännas: att der sjule ej tror på fjufdom. Folten befinna fia uti samma belä len fer fin spegel återgifwa en bild af helsan, öfwertalar sig sjelf att hon Tider obetydligt och endast känner litet trötthet. Jordbrukaren bellagar sig också öfwer att hans åkrar äro litet matta och trötta, men, detta oberälnadt, tror han att intet felas dem . . Jag wet ej riktigt om det är förfiar tigt att säga få om ej detta yttrande fall röna motsägelser, men jag tycker att frans ffa åferbrutet litnar ganska mycket denna fwinsjnke. Han lider werlligen, det är owedersägligt, hans tlagomål hafwa fram kallat en undersökning, hwars mödosamma resultat man wäntar på; han betlagade sig i öfwerflödets sköte och öfwer de låga prisen, han bellagar sig åter, och denna gång öfwer en europeisk hungersnöd och öfwer den herrskande dyrheten. Man sade nys: han ffall alltid betlaga fig! Detta tynande tillstånd tillskrifwes tusen olika orsaker: brist på kapitaler, brist på kredit, felaktig handelslagsltning, otillräcklig underwisning uti yrtet, ofulltomlighet i fom munilationerna, brist på arbetsförtjenst, m. m., hwarje ort har framdragit sin enskilda plåga och föreslagit sitt botemedel; emellertid huru många llagande hafwa begripit att fråga, om ide det onda tilläfwentyrs funnes i sjelfwa marten? Jag wågar wäl ej här behandla en fråga, hwars lösning bör öfwerlemnas till de högt uppsatte inom landtbrulswetenskapen; med det wore ganska möjligt att man aenhet fom en twinsjuk menniska, Bwil benägenhet (samma arbete, sid. 149): mamväntandet af botemedel mot den Eros hade goda skäl för att tillskrifwa detta allmänna obestånd, hwars symptomer äro få olika, samma orsak allestädes öfver; llagad med samma rop: landtbrutet går med förluft! Och orsaken tunde möjligtvis wara den, oaktadt alla inwändningar, och ehuru det är pålkostande att, erlänna det, att jordens näringslraft är uttömd, och att man först nu märkbart erfarit detta förhållande. Måtte de, som fått uppdraget att waka öfwer det franskta ålerbrukets förkofran, öppna ögonen! Hwad man än må tänka om hans lära, få har man ingen rättig: het att förblifwa döf för de råd, fom gif was af en man med få hög rang inom enropeiska wetenskapen fom baron von Lies big. Måtte Bayerns öde tjena of; till warning och måtte wi bemöda of, om det ännu är tid dertill, att, i hwad på oss beror, befwärja och omintetgöra de sa fruktanswärda hotelser: Folfens utarmande fortgår ... småningom, misferligen: seller åtgå för att fullborda en nations fattigdom och för att förstöra det landets befolkning: icke destomindre är den dag redan utsatt för alla stater i Europa, då barnen få umgälla följderna af föräl drarnes fel. Aldrig hafwa de nationer kunnat bibes I hålla sig, hwilla falnat det förutseende och den tlofhet man behöfwer Bland odlandet oc ökandet af medlen till nppehälles och öfwerallt hafwa de meft befols fade och blomstrande riken bliswit fullkomligt utblottade, då menniffan npphört att ersätta jorden de ämnen, hDwilfa ffördarne beröfwat Heune (Vicbig ett. avd. f. 149). Jag wet och medgifwer med glädje, att för närwarande göras från alla Håll i Srvankrife de berömligaste oanfträngnin: gar till befordrande af denna ftora ers fättningslag, hwaraf Liebig anser folkens wälfärd bero. Men hwad återståär icke ännu att göra? Är man icke ännu qwar uti försökens och owisshetens tidehwarf? Haswa wåra floder upphört att tillföra hafwet orenligheten från wåra städer? Huru många af de högar med phosphat pottaska och andra mineralämnen, röfwade från åkerjorden, dem Paris samlat i vännz stenar och slagtarhus, återlemnas till pros dultionsorterna? och huru sler detta åter: lemnande? med hwilka kostnader är det förenadt? Hwad oss beträffar, östra Frantz