menar, att jag känner de pligter, som jag har emot er och ert hus. I dag om åtta dagar gifter min dotter sig med magister Eskild Rasmundsen, åt hvilken den nådige grefven Retlof Reventlow gifvit kyrkoherdebefattningen i Westerborg och Nordlunda på Laaland. Dermed är saken afgjord, och ni skulle aldrig fått veta det, om ni icke sjelf först talat derom. Marquard var rörd öfver detta offer. Han räckte presten sin hand. — Ni är en hederlig man! hviskade han sakta. Med dessa ord gick han tillbaka till sin gård. Sedan denna afton blef pastorns dotter aldrig mera nämnd på Mindstrup. Ingen tycktes märka den hemliga, häftiga och hopplösa striden i de båda unga menniskornas hjertan. I Tranes familj kände man sina pligter och visste att böja sig under ödet, Magistern och hans unga fru afreste. Junkern gick i skogen och grämde sig, knäböjde på de ställen, der han sist talat med Metta, förutsåg bestämdt att döden mäste blifva den nödvändiga följden af en så djup förtviflan, lefde likväl och blef lugnare, undet det smärtan likväl icke helt och hållet försvann, men likväl småningom tillbakaträngdes till hjertats djup. Så stod det till med Marquard Trane och hans familj.