Norrländska Korrespondenten – 27 april 1869, sida 2

och hvar och en af dem kände ett lika stort behof af den andres sällskap. Också hade denna vänskap bestått profvet. Ett år före denna berättelses början, beledsagade Marquard en afton prestmannnen hem från godset. — Jag har en ledsam underrättelse att meddela er, pastor! sade han, då de aflägsnat sig ett godt stycke från gården. — Ledsam? upprepade pastorn. — Ja, i sanning! Ni kan sjelf döma. Jag tror att min son älskar er dotter. Ilan hemför ej något mera vildt från jagten, hur väl vi än behöfva det, han tillbringar heldre största delen af dagen nere i Weisel i jungfru Mettas sällskap! — Jag vet det väl, svarade den gamle med ett lugnt leende. — Ni vet det! upprepade Marquard, på hvilken blodet steg åt hufvudet. Och er dotter? — Ja, tyvärr! Hon håller lika så mycket af junker Erland. — Derom har ni aldrig talat, ropade godsegaren och började blifva häftig. i — Hvad kunde det väl hjelpa ätt tala derom? svarade den andre. Ni har nog af sorger. Jag har handlat, det anser jag för bättre. — Hvad menar ni dermed? — Var lugn, riddar Marquard! Jag