Norrländska Korrespondenten – 27 april 1869, sida 2

ker Erland, Marquards son, genomströfvado emellertid skogarne och de kringliggande vildmarkerna för att skaffa vildt till köket. Sålunda hvar och en sin sysselsättning, utan annan omvexling och förströelse än den som arbetet skänkte och Annas lifliga, muntra sinne förlänade. Naturen hade begåfvat henne med en förträfflig röst, hvilken den gamle bypastorn efter bästa förmåga bemödade sig att utbilda. Hennes sång utöfvade ett underbart inflytande på fadren; han, den dystre och tystlåtne mannen, hvars yttre var en bild af svikna förhoppningar, tycktes lefva upp på nytt under trollkraften af denna mjuka och barnsliga stämma hans böjda gestalt rätade sig, vecken på hans panna jemnades, han log vid dessa friska och lefnadsglada toner, som åtminstone kommo honom att glömma det närvarande. Anna hade blifvit uppfostrad hos den gamle pastorn i Weisel. Sedan man ansett frökens uppfostran fulländad, fortfor prestmannen att som förut besöka godset, han kände alla Marquards hemligheter och var den ende för hvilken familjen icke sökte dölja sin tilltagande fattigdom och äfven den ende som derigenom icke lät afskräcka sig. Sålunda hade med tiden ett förtroligt och innerligt förhållande inträdt mellan den andlige och godsherren,