jag skall framföra min ursäkt. Under dessa tvenne dagar har jag ständigt varit ute på vandring från det ena huset till det andra, i hopp att få träffa er och bedja om förlåtelse. — Ni behöfver icke på något sätt göra ursäkt, svarade jag så likgiltigt jag förmådde, tillika förgäfves bemödande mig att antaga en värdig hållning. Påminnelsen om vårt samtal och herr Gutherz förlägenhet voro oemotståndliga. Jag utbröt slutligen i ett skallande skratt, i hvilket han efter en stund såg sig nödsakad att instämma. Vi blefvo genast de bästa vänner och förde ett muatert samtal. Slutligen sade fru Reichman: — Kors hvad ni har roligt! Kom hit, Louise, och berätta hvad ni skratta åt. Jag kan ej emotstå lusten att vara litet elak, hvarför jag berättade hur herr Gutherz nyligen plågat mig med att visa honom den fula miss Werner. Den gamla skrattade så att tårarne runno utefter hennes kinder, Det finnes ingenting, som lättare aflägsnar all stelhet emellan menniskor, än ett hjertligt skratt. Det var den behagligaste förmiddagsvisit man någonsin kunnat tänka sig. Då herr Gutherz hjelpte oss i vagnen sade han till min mor: — Jag hoppas, fru Werner, att ni