Norrländska Korrespondenten – 20 april 1869, sida 3

gode Jacob IIoltzmann för hans gåfva och ansåg det för mig mycket nyttigt, att en skyddsmur tillika blifvit satt mot min fåfänga, emedan lyckan eljest måhända gjort mig yr i hufvudet. Sålunda förflöt inemot ett år, det lyckligaste i mitt lif. Min moder hade nästan helt och hållet återfått sin helsa, min fader var glad och nöjd och hans båda döttrar voro fullt upp och på det behagligaste sysselsatta. Den obekante systersonen, arftagaren till den stora förmögenheten. Hugo Gutberz, väntades med ett af de först ankommande ångfartygen. En fru Reihman hade inbjudit till ett aftonsällskap, som hon alltid brukade hafva en gång om året, och ungdomen gladde sig mycket deråt. Då jag den bestämda aftonen hade klädt mig, gick jag för att visa mig i min nya baldrägt för mina föräldrar. En gammal vän i huset sade då till mig: — Man är sannerligen i stånd, min snälla Louise, att bestrida arfvet såsom tillkommet under falsk mask. I afton ser du åtminstone inte ut som en flicka, hvilken saknar alla förhopp— Jag hoppas att du skall roa dig dugtigt, min kära Louise, sade min mor och såg på mig med en kärleksfull blick. ningar att blifva gift. I — Glöm inte att svepa väl om dig, I min dotter, var min faders praktiska förmaning. (Forts.)