Norrländska Korrespondenten – 20 april 1869, sida 2

Notarien visade mig testamentet och jag afskref hvad som angick dig. Vill du att jag skall läsa upp det. — Ja, om du vill vara så god, min far. Han kan i alla fall inte ha sagt något mycket förnarmande om mig. — Änej, mycket förnärmande är det just inte, sade min mor. Herr Holtzman var, som du vet, inte synnerligt finkänslig af sig, och brukade uttrycka sig något grofkornigt, men du är en förståndig flicka och skall inte lägga det på sinnet. Den vidlyftiga inledningen började att framkalla en stark hjertklappning hos mig. — Här är det, min snälla Louise, sade min far, vi skola inte längre låta dig vara i tvifvel och oro. Derefter uppläste han följande: Vidare skänker och öfverlåter jag åt Louise Werner en summa af tjugotyra tusen riksdaler, derför att hon är dotter af en rättskaffens man och dertill har ett så ofördelaktigt utseende, att hon svårligen lär kunna bli gift. Men på det att icke en eller annan lumpen karl, just för dessa penningars skuld, skall slå krokben för henne, så bestämmer jag, att när nämnda Louise Werner gifter sig med en, som eger mindre än 2,000 riksdaler i ärliga räntor, skola bemälde tjugnfyra tusen rdr återgå till min universalarfvinge. Hvilken qvinna vågar påstå, att dy