Norrländska Korrespondenten – 20 april 1869, sida 2

som en af arfvingarne. Vi helsade mycket höfligt, men han gjorde blott en omärkbar nick och gaf mig i detsamma ett par blickar, så att jag nästan blef rädd. — IIvad herr Weiss såg bister ut i dag, Louise, sade Mary. Hvad kan orsaken vara till det? Ah jag förstår, det är testamentet! Han har säkert inte fått något med af arfvet. — Men derföre behöfde han väl inte se så ond ut på mig, sade jag, ännu förbluffad efter detta bemötande. Då vi inträdde i hemmet voro våra föräldrar inbegripna i ett ifrigt samtal, hvilket de genast afbröto, förlägne betraktade hvarandra. Slutligen sade vår fader med synbar ansträngning: — Jag har en stor nyhet att meddela dig, Louise. — En nyhet? frågade jag. Då vill jag hoppas att det är af det goda slaget. — Ja, mitt barn. Herr Holtzmann har testamenterat en del af sin förmögenhet åt dig. — Åt mig? utropade jag förvånad. Han har ju aldrig ens talat ett ord med mig. Det måtte vara ett misstag, eller också ett gyckel! — Nej, visst inte, saken har sin fullkomliga riktighet. Men jag är rädd att du skall känna dig sårad af de uttryck, hvari öfverlåtelsen är affattad.