Norrländska Korrespondenten – 20 april 1869, sida 2

hafva nya sidenklädningar. Min skall blifva ljusblå. Konu hundrade planer utkastades af min upprörda fantasi, hvilka likväl min fader öfverändakastade, i det han sade, kyssande mig på pannan: — Jag önskar lycka till ditt arf, min snälla Louise, men alla dessa utgifter skulle snart göra din kassa tom igen, vi skola tala om detta en annan gång, när du först fått tänka litet på saken, tillade han, lemnande rummet. — O, min mor, hvad jag är glad! utropade jag. Det var en stor godhe t af herr Uoltzmann att testamentera mig dessa penningar. Han har allt för rätt uti att jag inte är vacker och att jag sannolikt aldrig får någon friare. — För mig har du det käraste och vänligaste ansigte i verlden, mitt kära barn, sade min mor. Du har varit min tröst och mitt stöd under dessa nödens och armodets dagar. Som du tycker jag att det var ädelt gjordt af herr Holtzmann att skänka dig dessa medel, fast nog kunde han ha gjort det i bättre valda ordalag. Han kände din faders knappa vilkor och visste att han svårligen kan försörja dig. Just den omständigheten, mitt kära barn, att din far kan göra litet eller intet för din och Marys framtid, har varit tung: för hans fadershjerta och förorsakat honom mycket sorg. Detta te