diga. Men icke blott detta — han behöfde nu ej vidare inställa sig vid domstolen; fängelsets skräckbilder förskingrades, likasom en dimma. Fri — fri — fri — han var fri som fåglarne i luften, och midt i värdshuslokalen kunde han varit färdig att knäböja och ur det fulla, jublande hjertats djup tacka Gud, Han kände afven, att han ej längre kunde blifva herre öfver sin rörelse: han måste ut i den fria, sköna luften — måste gå ut under gröna träd, ut i solskenet. Han hade nu blifvit återgifven åt henne, den herrliga naturen — blifvit likasom pånyttfödd! Det var lycksaliga ögonblick! han tillbragte derute i skogen under de gröna träden, och varma glädjetårar, men äfven tårar af innerlig tacksamhet och eldiga böner framqvällde såsom ett offer åt Honom, som i sin faderliga huldhet från honom afvändt ett så förfärligt ondt. Hvad han i långa, fruktansvärda år hade lidit och fördragit, det var ju förgätet i detta ögonblicks saliga känsla. Men då han härefter återkom till staden började han hysa en ny farhåga, den nemligen, att han skulle kunna blifva igenkänd och fängslad för sitt mordförsök och för sitt tjufskytte, hvilka båda brott kunde vara tillräckliga att för åratal bringa honom inom de fuktiga fängelsemurarne.