Det onda samvetet. Berättelse af Fridrich Gerstäcker. (Forts. fr. n:r 28.) Ni är skogvaktare, inte sannt? frågade han slutligen. oMycket rigtigto, svarade med en nickning den andre, som just nu hade munnen full af bröd; oskogvaktare.v I Pastewitz? Ja, hos jägmästar Nenner, eller rättare sagdt öfverjägmästarn, ty han har nyligen vid sitt tjugufemåriga tjenstejubelium fått den titeln. vOch ert namn ?9 oKauricho Kaurich! utropade främlingen häftigt; omen — det — det är väl inte möjligt! Då ja — då jag för många är sedan var här, — då berättades det ju en gång, att en skogvaktare Kaurich derute i Hennitzerskogen ... blifvit skjuten af — en vildbrådstjuf. Af den uslingen Merkel, den afsigkomne bundtmakaren, ja! sade mannen skrattande. Ma, han sigtade mycket väl på mig; det måste jag erkänna, att kulan träffade rätta fläcken. Men den gången slapp jag med ett blått öga derifrån; kulan for på ett refben rundtikring lifvet — man skulle knappt kunna tro att det vore möjligt — och efter ätta dagar kunde jag åter löpa omkring i skogen.