len, och wi missakta ett at te mej betydande hjelpmedlen för umgänge och uppfoftron. J allmänhet förstär hwarse förnuftig menniska, ja vet högre organis serade djuret, blickens uttryck. Jcke blott hushunden, utan till och med rofgiriga, wilta djur böja fin wilja för mennistans blid. Barnet, fom ännu blott har en ollar uppfattning af orvet, förftår res ran moderns leende eller wreda blid. Opon. oc) ätbörtsspraket är wärt ur-. ipråt, ech det stode kanske bättre till med oss, om wi icke så ofta begagnade det ljudanre ordet till döljande af wåra tankar; men det är rent af förwånande, bur föga mängden, till och med den bildade, aftar på tyrningen af ögonspråket; och tock ligga här, såsom redan blifwit antydt, ve oswikligaste nycklar till mår omgifnings karakter. Skulle ide ledningen wid wår barna. uppfostran wara lättare och naturligare, om wi aldrig tiläte barnet att annorlunta än med öppen fri blid i wårt öga tala till of? År det nödwändigt, att barnet i twifwelaktiga fall skulle uppe täcka wårt bifall eller afslag på ref ber gäran annorlunda än i mår blid? Wi tro knappast, ty te enklaste merten att leta ett barn äro merenkels de bästa; eckså skulle sedermera ten få tedda lilla warelsen mita lättare komma att förstå andra. Det är förunkerliat, att ide ögats färg och sorm, utan uttrycket, utgör dess egentliga slönhet. Huru hemskt funna icke stora mörka ögon under de halft sänkta ögenlocken beröra of, och huru kan icke inspirationen genomskina och besjäla ett matt färgadt öga? Hurn rörande är ide ett fuktigt, berjande öga, och huru mäktiat träffar oss icke den fjäldoch kroppsstarke mannens genomträngande blick! Hwilken skillnar mellan tet ter tanklösa stirrandet och det brvöms mande, själfulla blickandet ända öfwer aränserna för det jordiska! Finnes wäl något öqga ter ide tärlet eller hat haf: wa bott? och ben, fom gifwer att derpä, ban fer tet flamma, tå wreden och has tet läga, fuktas då kånslans wågor swalla — eller, lifwart af gorhet och kärlet, swällande lysa med en himmelsk alans — ty ögat afspeglar alltid wärt inres historia. Hwarjehanda. En ung tenor wid en fransk teater i Nemyork, fom förstod att klära fig myc: fet wäl och smalfullt, sjöng alla aftnar och förwärfware fig stormande bifall i synnerhet af damerna, som rentaf flus fare honom med fina blickar. En afton satt ett ungt frumtimmer i en af Ior gerna på första raden, och man skulle ha kunnat tro henne wara en staty, så stila satt hon der. Plötsligen förde bon ena pekfingret till fin mun och aflägsnade det åter derifrän med ett obe skrifligt ömt uttryck. Det war en kyss i bästa form, som hon skickat den lycklige sångaren; men historien wet ide att före tälja, om tenoren bemärt eller förstått winken. En annan person hade reremot gifwit akt på tecknet och begripit hwad det hade att betyda. Det war en ung amerikanare, till bälften diplomat, til hälften journalist, en wacker karl ned elegant sätt rd) mältia franffa spräket. — — ———— I Den unge yankeen skref följande biljett på franfyfta: Min fru! Er helsning nådde mitt öga och trängde till mitt bjerta. Hwar och när fan jag träffa er? Detta bref lemnade han till en bes tjent, fom fick uppr rag att bära ret til tamen8 loge samt wänta på swar. Smaret lydde sälunda: Mitt ekipage skall wänta mid den utgång, som begagnas af artisterna. Stig deruti och låt kusken föra er hwart ban wil. Då kommer ni till målet. Swaret mar skrifwet på franska, wisserligen ide korrelt, men begripligt. När I I I . operan war slut, uppsökte den unge man nen wagnen och kusken. Wagnsdörren stod öppen; ban tog plats; och straxt rerefter bar det af i starkaste traf Ef I ter en stund star nade åkvonet utanför ett litet nätt hus. Porten uppläst; den föregifne tenoren insläpptes af en fanmarjungfru. Han fördes till en budoar, I I I I I I i i I I i