Norrländska Korrespondenten – 13 april 1869, sida 3

olyckliges maka — väntade barnen på den återkommande maken och fadren. Varm mat blef framsatt åt honom — ängslig till sinnes gick hustrun då och då mot dörren och lyssnade utät — men han kom icke. — Öfver de månbelysta fälten flydde en man — hans händer voro betäckta med blod — Det var mördaren — och der i den tysta skogen, i den lilla torftiga hyddan satt en mor badande i tårar och hade ångestfullt tryckt det minsta barnet till sitt bröst. Så satt hon der hela natten — så satt hon då solen redan stigit upp öfver skogen, och nu hördes der buller utanför huset, det var de välbekanta rösterna af några vedhuggare, som på morgonen gått på sitt arbete och derute i skogen funnit det blodiga liket. Nu förde de den döde till hans eget hem; kall och förstenad på en groft tillyxad och med videqvistar hopflätad bår låg den mördade. — Hustrun gick utom stugans dörr — blek — andlös af ångest och fasa vid tanken på, hvem det var som de buro så. Nu kastade de från båren det hölje, hvarmed liket var betäckt, och nu — du evige förbarmare! — der ligger den olycklige Kaurich — betäckt med blod och med vidöppna ögon. — — — — — ?God morgon! sade en stämma midt emot honom, och Merkel såg upp.