Norrländska Korrespondenten – 13 april 1869, sida 2

ket lättare, än det nu visade sig. Men nu i det omedelbara grannskapet af det fängelse, som väntade honom, framträdde alla dess fasor för honom i en så fruktansvärd gestalt, att han förskräckt ryggade tillbaka derför och ej vågade att sjelf öppna den dörr, hvilken sedan, kanske för alltid, skulle tillsluta sig efter honom. Ack, det var ju skönt här i verlden, så underskönt; och först nu, då han stod i begrepp att förlora allt det, som han hittills, likasom tusentals andra menniskor, alltför litet värderat, förstod han fullkomligt hvad som skulle beröfvas honom. Och kunde han väl ändra detta? Nej. Detta enda stod klart för hans själ, att han aldrig mer kunde fortsätta sitt lif, utan att ha försonat sin gamla skuld, och detta var ej möjligt på annat sätt, än att han lemnade rättvisan dess fria gång. Hans samvete teg nu, — ja visserligen; men han visste också alltför väl, att det snart skulle vakna med förnyad kraft — ty det var icke dödt och begrafvet. Och hvad gagnade det honom då nu, om han kunde fördröja katastrofen ännu några timmar eller dagar? Så mycket längre tid finge han sedermera plikta derför; och vore det icke dåraktigt att sjelf godvilligt påskynda detta? Nej, hans beslut var allvarligt fat