Det onda samvetet. Berättelse af Fridrich Gerstäcker. (Forts. fr. n:r 27.) Och hvart hade hans mod tagit vägen, som han hela tidqen, ja under hela den långa resan, hade ådagalagt? En kall ångestsvett utbröt öfver hela hans kropp, så snart han blott närmade sig den plats, der den fruktade byggnaden stod. Ja, då han slutligen så återvunnit sitt mod, att han verkligen gick dit fram; då han redan stigit uppför de två första stegen af stentrappan, som ledde till första våningen, så satte han ej sin fot på det tredje. Det förekom honom som om någon med ett jernband omslutit hans hals; tungan fastnade vid gommen, tänderna gnisslade mot hvarandra, och, liksom jagad af en ond ande, slydde han från platsen in på en bigata, för att först der åter samla friska krafter. Justus Merkel tänkte, under det han flydde från poliskammaren, alls icke på att uppgifva sin en gång fattade plan eller att fegt skygga tillbaka för att fullgöra det han ansåg vara sin skyldighet; men — endast ett ögonblicks uppehåll till — blott ett enda! Han hade, der borta i det aflägsna laudet, der han befann sig i fullkomlig säkerhet, tänkt sig detta steg myc