Het och tu nationalitet ej tturnletgjorda och bortsopate från den frusna torfwan, som gömmer wåra säders ftoft; få må. ste wi, fom en man, stå upp från mår långa dwala od) med ett hjerta och en själ agitera genom möten, föreningar, adresser och dylikt för att funna tills kämpa oss menniskorätt od) de metbore gerliga rättigheter, wi såsom mennislor äro berättigate att hafwa. Af ven nuwarande regeringen hafwa wi ej något hopp att erhålla några nödiga reformer för wårt samhälles framtida wälstånd, då den har mod och hjerta att af follet begära en brudgåfwa af 198,000 reor, samt derjemte läta embetsmannalyx och siatslyx hejrlöst få florera, när folket här oc) rer i landet swälter ihjel och hungerenören på antra ftällen står för dörrarne och klappar och gör sitt Arymma inträde. Att samhället är fjukt och att tet börjar brista i ala fina fopgnins par, derom wittnar den stora emigrationen, då norrens söner, medan de något ega, sortskaffa sig till ett land, der de komma i befittning af sin menniskorätt och ej blifwa behandlade sösom stumma lastdragare. Ha vå ej deras senfulla armar äfwen behöfts för wårt jordbruk, för wåra berg och för wår industri? Mtt samhället liter af stora och djur pa kräftsär, derom wittnar ock den efonomiska ställningen i hela landet. Star ten är i skuld på millioner och äter mil: liener. Den fjelfepande bonten bar fin jord intecknad till dess fula märte, och hela landet är en stor fattigförförjningsanstalt, ter ren ena fattiga måste föda ten andra. Brottets bana beträdes fås wät af ten lärde, fom af ven olärde och oupplyste, fom bar att kämpa mellan hunger och brott. Oherligheten bar från palatset banat fia wäg ner till kojan, få att det fordom så enila okonstlade och allwarliga Swea folk har aj de på höjten stående klasserna bliswit demeraliserart, och dess starka nationalkänsla är på god wäg att gå förlorad, och det derför, att deras menniskorätt äro ifrån dem tagen, och verför, att de ej ega den frihet, fom nu inbrutne, upplysta tidehwarf kräfwer. Om wi kasta en opartisk blid in i fam hället, hwilken wemorig fon möter cf ej, vå wi få fe, att samhållet ligger på sjutsäng; att hela dess organism är anz aripen af lidanden, fom i djupet tära på ref inre samhällslif. Det är häp. natgmwädanre, att wårt samhälle skall wara stadt i armor och upplösnina ef: ter en 54-årvig sred, vå det hellre efter en få lång tid af bwila borde hafwa stått på höjven af wälstånd oc fam hällelif, blott landets tillgångar blifwit rätt anwänta och ej till lyx, fom wertks linen warit fallet. Nu närmar fig oss ten frågan: hwad är orsalen till samhällets licanren? 3 första och främsta rummet är ven stora lyren omtring tronen, i palatset och fos jan orsaken dertill. Hwilken aränslös lyx swajar ej omkring trenen. En stor, aultbesmidd embetsmannakår, till en del alldeles obehöflig, aör fin rund omkrina tronen, i stoftet böjande fia för honom fastän det är genom den fattiges swett oc) möda, fom ten får njuta af detta lifwets beqwämligheter från mangan till arafwen. Embetsmännens löner ärn fördubblare från den högste i staten. Ja! en hel kedja af nya embeten har blifwit tillskapad, som också behöfwer njuta af detta lifwets gora, och ret i ljusskimret af tronen. I Smwilta oerhörda summor bar ej wårt förswarswäsende slukat: dock stä mi ännu lita förswarslösa fom alltid; — mi haf wa dod en grann paradarme. Be lägre klassernas lyx har mycket bidragit att ruinera landet; ty hwad ftat8och embetsmannalyx ej slukat, vet bar bet öfriga fol ets lyx gjort. Der. för, om wårt samhälle wil se fin frams tid i wälstånd, erfordras å folkets fira arbetsamhet och sparsamhet. Skalden säger ock derför; Folk, fom wid öknens barm wäxt upp, och med beswär En knapp och owiss skörd af frusna torfwan skär, Som, strörd krina polens ring bland ffo.