in? Det ryckte i fingrarne på honom att klart och tydligt bär införa sitt verkliga Justus Merkel, bundtmakarev, och att dermed göra allt vidare dröjsmål omöjligt. Huru förvånad källarmästaren skulle bli, då han plötsligen såge framför sig den sannolikt öfver allt efterlyste och förföljde mannen, och hvilken uppståndelse det skulle blifva i hela huset, för att ... Nej — han ville åtminstone först äta i ro, och — Mohn Miller, Viscounsin, Amerikar, stod det i nästa ögonblick skrifvet i anteckningsboken. vOch ert yrke, om jag får be, sade kyparen, som kastat en blick i boken. vMåste jag uppge ett yrke, om jag intet bar något bestämdt sådant?o frågade Merkel. Nejy sade kyparen förlägen. vNåväl, då kan ni ju dra ett streck der, sade Merkel och gick fram till ett fönster för att se nedåt gatan. Maten kom med champagnen, och Justus störtade hastigt i sig ett par glas. Han kände sig ha behof af något upplifvande, ty hans knän darrade och han höll sig endast med ansträngning upprätt. Åta förmådde han nästan alls icke — de delikataste bitarne fastnade i hans strupe; hans hals var likasom ihopsnörd, och endast drycken flöt lätt och snabbt ned.