Norrländska Korrespondenten – 9 april 1869, sida 2

gården och försmående hvarje annan beqvämlighet eller allt vidare förhemligande af det som skett, fara direkte till poliskammaren, der uppgifva sitt verkliga namn och sin förbrytelse, och sedermera öfverlemna det öfriga åt domaren. Han var nu en gång för alla en förlorad man; hvad gagnade det väl då, att han ännu ett par timmar eller dagar uppsköt det som ändå måste komma i dagen. Men allt efter som det ögonblick närmade sig, då han skulle taga det första och i och med detsamma afgörande steget, tvekade han. I samma stund som han öfverskridit poliskammarens tröskel, tillslöto sig för honom kanske för alltid verlden; ty när han väl utstått sitt straff en gång, hvad kunde han väl sedan med bruten själ och kropp ha för anspråk på lifvet? — Det vore då förbi, och han kunde lika så väl låta begrafva sig. Det kunde ej låta sig göra — han kunde ju icke direkte från sin kupe löpa till polisen — det var nu också middagstid och funnos troligen deringen att tala med; han måste i hvarje fall afvakta eftermiddagen. Men man kunde ändå icke säga, att han verkligen fattade det beslutet, att ännu på ett eller två timmar uppskjuta sitt förehafvande — det kom likasom af sig sjelf och nästan omed