Norrländska Korrespondenten – 9 april 1869, sida 2

skap för att — öfverlemna sig åt fängelset. I början hade Merkel, ehuru stilla och sluten, likväl sett ganska glad ut och suttit med strålande ögon; men ju mer de närmade sig det egentliga mälet för hans resa — då han först bemärkte de välbekanta kyrktornen och han härefter kunde på minuten beräkna den tid, då hans öde skulle uppfyllas, då vann den första ångesten åter öfverhanden. Han började känna frossbrytningar och insvepte sig i sin kappa; ej heller kastade han vidare någon blick ut genom fönstret; han for rysande tillsammans, då lokomotivet gaf sitt gälla, långdragna ljud ifrån sig, till tecken att de närmade sig slutstationen, och kände huru andedrägten blef tung, då tåget ändtligen höll, och huru det föreföll honom, som om ett obekant något likasom med jernarmar hoptryckte haus bröst. oOcch derute stodo åtta gensdarmer, hvilka till och med höfligt anvisade honom en droska — han hade således ännu icke blifvit för dem betecknad som en förbrytare och mördare —; och då han tackade derför, logo de förskäckliga männen på vanligt menskligt manr, så att han måste hålla handen på hjertat, för att icke genom dess klappande blifva förrådd. Ilaans första och ursprungliga plan hade varit, att omedelbart från ban