Norrländska Korrespondenten – 9 april 1869, sida 2

ren, på hvilken främlingens vördnadsbjudande utseende måste ha gjort ett djupt instryck. Och ej den ringaste aning hade han derom, att denne man var samme afsigkomne bundtmakare, ät hvilken han i borgarekällaren snedt emot, då han vlärdes der, hade burit fram så månget glas öl, hvarför denne till och med ännu i dag stod till boks. Spisa? ja! sade Justus, hvars tankegång genom denna fråga blef förd på en annan bana. Hvarför skulle välicke äfven han, likasom andra delinqventer, ha sin sista måltid? — Men här på min kammare — jag vill inte äta vid table dthöte — och en flaska champagne skall ni också ta upp — men rigtigt kall Genast. Befaller ni en matsedel?? Ge mig det ni har dernere — gör detsamma hvad det är. Den höflige kyparen försvann och återkom straxt derpå med bordduk, serviett, knif och gaffel, äfvensom med en stor bok under armen. Det var anteckningsboken tör resande. Behagar ni kanske teckna ert värda namn här. Ni vet ju, fortfor han med en axelryckning, för polisens skull . Justus Merkel kände liksom ett styng genom hjertat, så snart han blott hörde polisens namn; men han nickade med hufvudet, mottog den framräckta pennan och lade boken på bordet. Och hvilket namn skref han nu der