Norrländska Korrespondenten – 9 april 1869, sida 2

vetet. Det var en känsla, lik den, som måste fatta den drunknande, då han griper efter ett förbiflytande halmstrå, för att dermed ett ögonblick hålla sig öfver vattnet. Hvarthän? frågade droskkusken, då han steg i vagnen. Till Röda Iljorten b sade Justus och blef nästan förskräckt då ordet redan var uttaladt; ty hvad hade han väl nu på Röda Hjorten att göra? Men kusken gaf redan hästen ett ett piskrapp, och knappt tio minuter derefter höll vagnen framför det betecknade hotellet, och Justus Merkel fann sig, i stället för af barska polisbetjenter, omringad af artiga uppassare, hvilka ej en gång tilläto honom att bära sitt paraply, utan med största beredvillighet sprungo med denna framför honom uppför trappan. Huru förunderligt! — Fordom såsom bundtmakare här skulle han ej ha vågat besöka detta hotell, det första och förnämta i staden; ty det hade det ryktet om sig att ha enorma priser. Men nu brydde han sig ej om hvad som omgaf honom, och likasom i en dröm skred han uppför de mattbelagda trapporna och inträdde i ett med röda plysmöbler nästan alltför rikt utsiradt rum, så likgiltigt som om han derute i Amerika skulle ha besökt den fattigaste sqvatters blockus. vBehagar ni spisa? sade öfverkypa