Norrländska Korrespondenten – 6 april 1869, sida 4

Ditt hus är nöjets tempel, Der alla täfla att dig ge Sin hyllning, alla mot dig le, Och allt bär lyckans stämpel; Men är du lycklig. lyckans son? Är ej din sällhet stundens lån? När stojet kring dig tystnat har Och lemnat endast tomhet qvar; När nöjets rus försvunnit, När natten i sin sorgdrägt då och mörker kring ditt läger stå, Har du väl lugnet funnit? Kanske du känner blott dess namn, Men aldrig hvilar i dess famn? Om då ditt öga slutes till Och sömnen huld dig nalkas vill, Din oro bort den jagar: Om dina läppar bönen glömt, Om du den ej i hjertat gömt, Då jag dig ömt beklagar; Blott lugnet, som från himlen går, Kan läka hjertats djupa sår. Men när din pligt du uppfyllt har Mot Gud och menskor; när du var Den armes tröst och hugnad; När du i arbete och bön Sökt jordens glädje, bimlens lön, Då först blir själen lugnad; Då känner du den hjertats frid, Som följer dig till evig tid.