Ledsnaden. Lerenaden är en wälbekant mensklig arfwedel; ren har sin plats i i alla tillwarelser, till oc) med re bästa. Den är en torrhet eller twåna, frambragt än of ett mötesamt och obehaaligt arbete, än af owerksamheten; men hos sunta, wäl ranade och wäl sysselsatta själar är ledsnaden en tillfällighet, som ett intet förmår afhjelpa: ett smälecende, ett ord, en solstråle Det finnes en annan större och djupare letesnar, hwilken warar icke ett ögonblick allenast, och hwilken icke stannar på Ytan af själen, utan uppta: ger henne helt och hållet och genomtränger henne ända till grunden: bet är den letenad, fom har fin orsak i känslan af wår tomhet och wårt elände. När den: na ledsnad är förenad met den religiösa känelan, kan den wara helsosam, ehurn den till och med då icke är utan fara. Men när tenna lersnad är åtföljd af twiflet, är ren lika förderflig för själen som för förståndet; den uppkommer af tomheten och utwidgar denna, den är utan wederlag och utan hopp. Liksom twiflet förhöjes den i sitt ursprung af nöjet; den är till en början endast en ljuf mattighet, ett slags själens försjun, kante i det obestämda. Själen älskar att irra i dess töckniga och hemtigbetå fulla rymder, hwilka hafwa ett flagg lithet med oändligheten, hon hängifwer fig åt illusioner öfwer fin wanmakt och fitt elände, hon tror, att drömma är att lefwa, att sucka är att tro, och hon fer i kenna dwala föremålen liksom i en dröm prydda met en hemliahetsfull ffönbet. Men dessa willor förswinna snart, innan fort inser hon, att hon närer fig med bländwerf, att hen tager ett intet för det oändliga. Hon blir orolig, hon drager fig undan till ensligheten, hon söter upp menniskorna, hon wänder på nytt tillbaka till ensamheten, hon flyr ånyo för fia sjelf, hon uttömmer wetens skapen, arbetet, nöjet; för att lugna begärets oro, störtar hon fia i njutningen, och, såsom Faust säger, i njutningen faks nar hon begäret. MHartafe frid.