Norrländska Korrespondenten – 6 april 1869, sida 3

arbete — det lyckades icke. Han blef visserligen derigenom för hvarje år rikare, men också mager och eländig, och blef nästan förskräckt för sig sjelf, då för första gången den tanken uppstod hos honom, att göra ett slut på denna jämmer genom ett hastigt sjelfmord — således att försona en gammal förbrytelse genom en ny. Men Justus Merkel var i sjelfva verket ingen dålig menniska, och om han också skjutit den oskyldige skogvaktaren, som ju endast gjorde sin pligt, då han ville gripa och fasthålla honom, så kunde det väl ha skett i öfverilningens ögonblick, ja i ångesten öfver det befarade straffet; men icke desto mindre förblef han klart medveten om den syndiga gerningen, och i stället för att tiden skulle ha försvagat dessa intryck, stärkte den desamma alltmer med hvarje dag. Han blef djupsinnig och fattade till slut det fasta beslutet, att återvända till Tyskland och der angifva sin förbrytelse och öfverlemna sig åt lagen. Han visste ock hvad som väntade honom der — i aldra gynsammaste fall, derest mildrande omständigheter togos i beräkning, måhända tio års fängelsestraff; men han fördrog ej heller längre dessa sönderslitande qval, genom hvilka hans elände till slut skulle blifva ännu större. Det som plågade och sargade honom var värre än fängelset