Norrländska Korrespondenten – 6 april 1869, sida 3

honom, lät man honom slutligen gå sin egen, stilla väg och bekymrade sig ej vidare om honom. Anländ till Hamburg steg han ögonblickligen i land och begagnade sig, då han medförde föga stor packning, genast af första bantåg, som förde honom mot hans fädernestad. Gerna hade han velat njuta några dagars ro, men hvar kunde han finna denna? — Och derjemte plågade honom äfven den farhågan, att han nu, så nära sitt mål, likväl slutligen skulle kunna blifva sin ända dittills fast vidhållna föresats otrogen och rygga tillbaka för utöfvandet af sin pligt. En verklig fasa grep honom äfven, då han vid bangården såg de första gensdarmerna och fann den enes blick, synbarligen tillfälligtvis eller kanhända för det snöhvita skäggets skull, rigtad på sig. Dessa voro de armar, i hvilka han nu frivilligt skulle kasta sig, och icke med kärlek skulle de omsluta honom, utan fasthålla honom med kall, jernhård, allt tillintetgörande stränghet. Men det måste så vara — det gick icke an på annat sätt. Han kände sig icke i stånd att längre bära de qval, som i åratal pinat honom, och först i och med bekännelse inför domstolen hoppades han att åter finna ro. (Forts.)