beträffade väsendtligen förbättrat sig, så kunde man deremot ej säga detta om hans umgängessätt. Förut hade det väl knappast funnits någon muntrare sällskapsbroder än Justus Merkel, och då han om aftnarne med sina kamrater suttit vid ett glas öl, hade rummet ofta genljudat af de öfrigas skratt. — Detta hade nu helt och hållet upphört; han hade blifvit tystlåten och höll sig tillbaka. Kom han till ett tyskt värdshus, så satte han sig ensam vid ett bord och drack helt lugnt sitt öl, utan att tala med någon. Afven i hans yttre hade en i ögonen fallande förändring inträdt. Justus Merkel eller John Miller, som han här kallade sig, emedan hans linne var märkt med bokstäfverna J. M., hade under de fem år, som han uppehöll sig i Amerika, blifvit rigtigt gammal, och sorg och bekymmer måste härtill ha bidragit. Måhända gjorde honom också det stora skägg han bar, och hvilket snart fick en snöhvit färg, till utseendet äldre än han verkligen var; men han såg i sanning ärevördig ut dermed, och då han både i flit och en aktningsvärd vandel för öfrigt stod öfver alla andra, så gällde John Miller snart i hela kolonien som ett rigtigt mönster för en bra karl. Han gifte sig icke, utan skötte sitt lilla hushåll helt allena, likasom han äfven ensam bebodde sitt lilla block