Norrländska Korrespondenten – 6 april 1869, sida 2

åtminstone så pass lugnad, att han kunde begifva sig till sitt hem, och der mäste han besluta hvad han vidare hade att företaga. Inkommen i sin lilla kammare kastade han sig på sin bädd och började bittert gråta — likväl mindre öfver sin egen olycka än öfver det han genom sin blinda passion hade tillfogat andra menniskor. Justus Merkel var i sjelfva verket ingen hårdhjertad man; han hade ganska ofta visat sig hjelpsam mot andra; men det var hans oemotståndliga jagtbegär som drifvit honom in på den bana, hvilken nu fört honom till brädden af en afgrund. : Han kunde knappast sjelf erinra sig att han aflossat geväret — men hvem skulle väl annars ha gjort det? Djefvulen, som hade förfört honom? Menniskan är alltför mycket böjd att skylla på denne allt hvartill hennes egna onda lidelser drifvit henne. Men han anser det icke ens vara mödan värdt att försvara sig, och kan för öfrigt ej blifva kallad inför rätta. Merkel qvarlåg en lång stund på sin bädd — midnatten var längesedan redan förbi, och jemte ängern öfver det som skett gnagde äfven på hans hjerta den djupa ångesten för hvad som komma skulle, ja — han for förskräckt upp, då han plötsligen hörde nyckeln