mörka skogen, medan han dock sjelf kunde noga gifva akt på hvad som passerade på vägen. Nu kom den nattlige vandraren, hvilken dock här visste sig vara i sin fulla rätt och lugnt gick vägen framåt; och Merkel igenkände äfven snart skogvaktaren Kaurich från närmaste distrikt, som nu förmodligen hade inspekterat dessa och redan var på återvägen till hemmet. Han visste väl att han af denne icke hade något att frukta, men blef dock qvarstående i mer än tio minuter, tilldess skogvaktaren redan för länge sedan hade försvunnit i skogens dunkel. Och till och med då smög han försigtigt och i lutande ställning öfver vägen och lyssnade på den andra sidan åter, om han kunde anse allt säkert — och han fann det vara så. Det hade föregående morgon regnat något och löfvet var ännu fuktigt; utan buller och försigtigt smög han fram öfver den knappt femtonhundra steg breda skogsremsan, som skiljde honom från den öppna plats, der högdjuren plägade anträffas, och blef rigtigt häpen, då han der verkligen såg villebrådet framför sig. Några större hjortar betade der i god ro och ett par hjortkalfvar lekte i deras närhet; ett godt tecken till, att de ej anade eller fruktade den ringaste fara,