Norrländska Korrespondenten – 2 april 1869, sida 2

reda sig en god förtjenst och till på köpet göra sig en glad afton. Hau hade åtföljt vagnen ända till väderqvarnen, men visade sig ej der, utan smög sig derifrån genast till venster inåt skogen, i den rigtning, der han visste att vildbrådet nu höll till, och stannade först i trädens skugga, då han uppnådde den temligen breda landsvägen, som från staden ledde till det ännu vid pass en half mil aflägsna jägmästarbostället. Här blef han stående, alldeles såsom sjelfva vildbrådet, då det närmar sig en öppen plats och först försigtigt ser sig omkring, om det på något håll kan upptäcka någon fara. Först då han kände sig trygg i det afseendet kunde han gå tvärs öfver vägen, och sedan hade han ej långt igen till målet. Men just som han nu trädde ut i skogsbrynet, for han förskräckt tillbaka; ty knappt hundra steg derifrån kom det midt i vägen en gestalt gående — utan tvifvel någon af skogsbetjeningen, emedan han såg en gevärspipa glindra i månskenet. Hvad förde väl denne så sent på natten hitåt, och hvem var han och hvarifrån kom han? I hvarje fall måste han låta honom gå förbi; han hukade sig derföre ned bakom några täta buskar och var nu fullkomligt säker på, att han omöjligt kunde blifva bemärkt från vägen. Väl undangömd låg han i skuggan af den