Norrländska Korrespondenten – 2 april 1869, sida 2

ifrån tillbaka till en trädgård, som han hyrt ett stycke utanför staden och till hvilken man beqvämt kunde föra det fällda villebrådet, för att sedermera, då luften vore ren, derifrån fortskaffa det till staden. Allt detta gick förträffligt, och Merkel fann snart att han på detta sätt förtjenade mer, än han någonsin gjort som bundtmakare. Han kände nu de olika skogstrakterna så noga, att han ej mer behöfde söka efter vildbrådet. Han visste hvar detta hade sin gång, och hans företag erhöll derigenom en viss säkerhet. Så hade han åter en afton vid klart månsken begifvit sig till Heunitzerskogen, och just till en del deraf, som gränsade intill de kongl. skogarne. Der hade han redan flere gånger spårat högdjur och äfven sett enskilta flockar af sådana, men det oaktadt aldrig vågat skjuta något enda djur, medan han ej vetat huru han skulle kunna fortskaffa det. I dag var det helt annorlunda, ty ej synnerligt längt ifrån den trakt, der högdjur hade sitt tillhåll, höll den redan beställda, med en häst förspända vagnen, och det till på köpet helt nära en väderqvarn, som tillhörde vildbrådshandlarens svåger. Det hade aldrig kunnat lämpa sig bättre, och om Merkel blott kunde komma inom skotthåll, så betviflade han ej ett ögonblick, att han denna afton skulle be