Norrländska Korrespondenten – 2 april 1869, sida 2

aflossades, ej gjorde nägot synnerligt buller. Det small ej mycket starkare än en vanlig piska, men framdref dock kulan på sextio steg säkert och med tillräcklig kraft, för att kunna fälla en råbock i språnget. Detta gevär kunde han beqvämt förvara i sin rensel, och likväl var det inom en minut färdigt att användas. Nu gick det en lång tid bortåt alldeles förträffligt; sjelfva skogsbetjeningen misstänkte honom ej det ringaste. Man mötte honom så ofta än på den ena, än på den andra skogsstigen, men alltid utan gevär. Man hörde ej heller nagon skjuta; och om skogvaktarne än mången gång i skogen påträffade en plats, der ett rådjur i hemlighet blifvit expedieradt, så sköto de dock alltid derför skulden på de satans bönderna. De rigtade derföre också sin största uppmärksamhet på de skogstrakter, som gränsade intill bondgårdarne, och Merkel kunde derför inuti djupaste skogen desto mer obesväradt smaka sin förbjudna frukt. Merkel hade så i ett helt års tid ostraffadt, ja till och med utan att ens vara misstänkt derför, kunnat utöfva sitt tjufskytteri och hade derigenom blifvit allt mer djerf. Ja, han fann till och med i en befryndad vildbrådshandlare en tystlåten kompanjon, hvilken vissa aftuar for ut med sin lilla vagn till en bestämd plats, och der