Norrländska Korrespondenten – 2 april 1869, sida 2

men sedan han ej längre kunde bibehålla hvarken sin mark eller sin verkstad och blef en kringströfvande person, yppades för honom allt mer sällan något tillfälle att få tillfredsställa sin hufvudpassion, och slutligen hade han på ett helt års tid ej lossat ett skott. Dermed kunde han ickeilängden uthärda, ty frestelsen var honom alltför stark. Då han gick att besöka de i skogen enstaka boende jägmästarne, hände det ej så sällan, att han under vägen påträffade hela flockar af rådjur, hvilka i god ro betade der; harar funnos der också i mängd, och Jösse tycktes rigtigt ha lagt an på att förarga honom; ty mången gång satte han sig på bakbenen midt framför honom, betraktade honom helt ogeneradt och hoppade, när han närmade sig, helt sakta inåt skogen. Detta var mycket för en menniskonatur, och han blef fast besluten att göra en ända på sin plåga. Han visste dock ännu icke huru detta skulle tillgå, ty på förbjuden mark måste man gå mycket försigtigt tillväga. Justus Merkel hade emellertid ej svårt att finna en utväg. Han förflyttade för några få dagar sin handel in i ett närbeläget hertigdöme och beställde sig der hos en böss-smed ett sådant gevär som han behöfde, nemligen ett af det slaget, som kan söndertagas och åter lätt hopsättas, och hvilket, då det